Finns inte ord som beskriver den jobbiga känslan i kroppen inför begravningen... Jag har försökt sätta ord på känslan men det går verkligen inte. Känns bara så fel att behöva ha begravning för någon som inte är 90 år och levt klart sitt liv, utan för en kille som hade precis hela sitt liv framför sig och hade så fruktansvärt mycket ogjort.


Jaa i tisdags fyllde man år, 22 stora feta år. Känner mig inte speciellt gammal när jag tänker på vad Peppe fyller snart... Då känns det bättre.
Av älsklingen fick jag en Ipod. Som jag har önskat mig sååå länge.

Sen fick jag pengar av Peppes farmor o hans föräldrar.

På kvällen där så for vi och kikade på våra kalvar som vi ska köpa. Shit säger jag bara. Dom blir ju enorma. Inte som en vanlig kossa utan 3 gånger större. Och farligare säkert. Stora som monster. Nä, helt seriöst va dom väldigt fina, men några storlekar mindre hade inte gjort mig något... Så efter helgen nångång kanske vi har dom här.

Ska till tandläkarn idag också. Kände att jag inte pallade längre nu. Har gått och haft ont i käften i 2 veckor nu, pga visdomständerna. Så aaa.. Hoppas det finns nåt dom kan göra iallafall.

Uppdaterar mer ikväll.

/SQ