Jag har tur. Enorm tur. Vissa får inga barn, pga. olika anledningar så jag är extremt glad över att jag har en liten solstråle här hemma som förgyller min dag. Dag ut och dag in är hon min. 
Innan hon kom till världen så hade jag aldrig kunnat föreställa mig vilket arbete det verkligen är att ha barn. Att ha en liten Agnes. Det är både ett enormt jobb men också ett stort ansvar. Att det faktiskt är jag som ska ta hand om henne mer eller mindre livet ut. Att jag måste göra mitt allra yttersta för att hon ska ha det bra och kunna utvecklas för att en dag bli en trotsig tonåring som vill ut på fest en onsdag kväll, och sen tycka att jag är världens sämsta mamma som inte låter henne fara. Allt arbete och slit är jobbigt emellanåt, men då är det skönt att det jag får tillbaka av henne och hur mycket jag älskar henne väger sååå mycket tyngre och jag glömmer hur jobbigt det är stundtals. Som idag när vi skulle skriva ett kort till farmor som är sjuk så läste jag högt det jag skrev "krya på" "DIG" säger Agnes. Eller som när hon kommer och putar med sina läppar och vill pussa mig. Eller när hon härmar hur alla djur låter. Eller när hon sitter i badet och sjunger bä bä jnfjspnmxömru, vilket är bä bä vita lamm. Eller när hon ligger på mitt bröst och sover i soffan, och jag bara kan lukta på henne. Eller när jag frågar "älskar du mamma Agnes?" då hon säger "mmmmm". Finns hur mycket som helst. Dom slår dom jobbiga stunderna med hästlängder. Typ som igår när Peppe vände sig bort 2 sekunder från bordet och Agnes har tippat hela tallriken med mat upp och ner på golvet. Eller när hon matvägrar. Eller när hon vägrar byta blöja och bara sparkas. Eller när hon klättrar upp på köksbordet. Eller när hon enbart ska klättra på en hela dagen.